Den perfekta syndabocken

När något är fel i Europa, var som hels i Europa så fungerar EU som den perfekta syndabocken åt nationella regeringar och politiker. Vi väljare är väldigt snabba att i vår stora okunskap om unionen och om unionens inflytande att haka på. Det kan handla om ett enskilt lands misskötta ekonomi, ett annat lands korruption, fattigdom eller ironiskt nog ett lands utbredda nationalism.
EU kan vara och har varit en motkraft mot allt ovan nämnda men begränsas av nationerna som inte vill ge EU den insynen i deras förehavanden.

EU river hinder och skapar möjligheter för vanliga människor, ett exempel är den fria rörligheten som förenklar och möjliggör för osa dödliga att resa, studera, arbeta eller bosätta sig inom unionens gränser. Något som rör hundratusentals svenskar och miljoner Européer årligen.
Den fria rörligheten attackeras inte sällan av nationella politiker och av nationalistiska rörelser.

EU är i sin natur en motkraft mot nationalistiska vindar och mot intolerans men politiken som förs inom unionen styrs av samma nationella regeringar som sedan skyller sina misstag på EU. En mycket märklig och ganska bisarr situation.

Europa parlamentet som vi ska rösta till den 25 maj har en medbestämmande makt och saknar därmed möjlighet att effektivt styra den "vardagliga" politiken. Parlamentet bevakar dock väljarnas intressen gentemot det mellanstatliga rådet ( nationella regeringar ) och kommissionen som tillsätts av nationella regeringar. Ett exempel på hur parlamentet agerat i väljarnas intresse är ACTA avtalet som stoppades av parlamentet.

Mot denna bakgrund måste EU demokratiseras och reformeras. Men det kan inte göras om vi medborgare inte förstår dagens systematik och det grundläggande syftet med unionen samt integrationens natur ( enad i mångfald ).
På längre sikt har skolan ett enormt ansvar i att utbilda framtida väljare men på kort sikt måste vi kräva mer av politiker och institutioner.

Dagens EU är trögt, trött och har ett demokratiskt underskott men EU är inte boven i dramat.