I nationalismens fotspår

Nationalismen har nått sin starkaste position i Europa sedan andra världskriget. Situationen är likvärdig i de flesta stater och det handlar om både moderat nationalism och fundamentalistisk nationalism.

Efterkrigstidens försoningspolitik och integrationspolitik möter sitt största hot på 60 år.
Det är inte den ekonomiska krisen jag syftar på utan på hur populistiska och rent av fundamentalistiska rörelser utnyttjar krisen politiskt som är det reella hotet. De etablerade partierna i Europa svarar inte sällan med att överge egna ideal för att möta dessa rörelsers, i bästa fall populistiska politik. Några exempel på områden där detta sker är migrationspolitiken, fria rörligheten i EU och inom utrikespolitiken.

Så vad följer i nationalismens fotspår?

Europa kan själv vittna om konsekvenserna av nationalistisk politik, ärren är fortfarande tydliga. Resultatet är skrämmande. Även moderata nationalister strävar efter att uppnå total homogenitet gällande språk, tro, kultur och sexualitet. Här blir skiljelinjen väldigt tunn mellan den moderata och den fundamentalistiska nationalismen. Nationalismen i alla dess former hyllar och stärker de likasinnade och förtrycker de frisinnade. Putins Ryssland är ett aktuellt exempel.

Valet till EP 2014 kommer att sätta den politiska agendan i Europa för lång tid framöver och är därför ett ödesval för Europa.